Några dagar nere i Halland var precis vad jag behövde. Jag lämnade Schnauzerstugan på eftermiddagen, efter att ha blivit försenad av ett strömavbrott härhemma. Inte så bra att åka ifrån utan att veta vilka apparater man lämnat på...

Det gick bra att åka ner, trots mörker och regn och vid 8-snåret var jag framme. Hundarna parkerades efter lite gårdsfläng inne i Bastun - träffa mor och syster skulle räcka dagen därpå.

Jag bjöds på hembakat valnötsbröd - så gott!

Nästa morgon blev det en tur över fälten i fint väder. Det såg riktigt lovande ut, trots att SMHI basunerat ut regnhot.

Full fart på alla hundarna som vanligt. De gick fint ihop, även om Alice måste freda sig mot systrarna Gaffla och Gapa.

Embla hade också skoj, särskilt som fasanerna rasslade i snåren.

Hon deltog som vanligt lite vid sidan om - men hade inte mindre härligt.

En Gapa, vacker som få.

Till lunch kom Falkenbergs lejon med matte och vi gick en skogsrunda. Tyvärr hade väderleksrapporten spått rätt och regnet hällde ner och kameran fick därför stanna hemma.

Trötta och nöjda hundar avslutade nöjt dagen genom att ägna sig åt pusskalas inne i Murarköket.

Alla fyra tikarna kopplade av fullständigt och matte kunde i godan ro titta på brittisk tv-deckare.

Mamma Alice parkerade sig för säkerhets skull i sin biabädd, så att leksaksförrådet skulle fortsätta att vara intakt även efter ankbesöket.

Dagen därpå, på fredagen, kom brorsan Attis och visade upp sig i all sin glans. En sån vacker hund och jättestor, min maffiga Anka såg riktigt liten ut i jämförelse.

Stor, mindre, minst.

Attis njöt av det leriga och gödslade fältet...

...och även han kan "göra en Anka".

Detta är bara första lilla början på förvandligen till SMT-hoffe. Attis var mycket nöjd, husse något mindre...

De vattenmättade sänkorna har skapat badsjöar och mellan landsvängarna blev hundarna hjälpligt rena.

Alla hundar borde tilldelas en egen pöl på jorden.

Och Attis var mycket nöjd med tillvaron. Än så länge....

Han hoppade och lekte rätt jämlikt och även Embla var med.

Men sen så gaddade systrarna Gaffla och Gapa ihop sig och då blev livet hårt för en stackars grabb.

Gaffla från det ena hållet...

Gapa från det andra...

Och båda på en gång.

Ankan har lärt sig detta fulknep av sin högt ärade men rätt så oömma moder...

Han hade det jobbigt, men var inte särskilt bekymrad ändå. Innan vi återgick till Murarstugan...

... blev det lite avslutande plask igen. Nåt vidare rena blev de däremot inte, någon av dem.

Ganska snart trillade leran av och Attis kunde njuta av allas beundran. Passade honom visst rätt bra...

Andra surade...

Husse Tapio hade plockat med sig sina studioblixtar, bara för att visa hur såna fungerar. Nu är ju inte Murarstugan någon studio direkt, men det var ändå roligt att prova på.

Attis tyckte att det var en rätt usel idé.

Men ankmatten hade desto roligare.

Han kom på ett knep, den gode Attis. Om han lade sig precis tätt intill mig, då kunde det inte bli några bilder...

Men helt kom han inte undan.

Så, vad göra... mer än att försöka förvandla sig till blodhund.

Nyligen var Attisfolket häruppe i Schnauzerstugan och hälsade på UTAN Attis. Äntligen var den synden botad!