I pumphuset proppades kontakten till frostskyddselementet in i uttaget och fungerade gjorde det också. Såna enkla men uppenbart framgångsrika företag tilltalar schnauzerstugans matte alldeles särskilt mycket.

Annat måste göras någon annanstans. Schnauzerbilen skulle ikläs vintersulor för att någorlunda garantera folks, reflexpinnars och dikens säkerhet. Iväg för bytet kom vi, men inte utan visst besvär. Förloppet var ungefär som följer.

Troja klappades om, gavs godbit och lämnades sen hemma med sin mest bedrövade martyrmin påkopplad. (Utan att för den skull vilja följa med det allra minsta.) Ytterdörren låstes och nyckeln stoppades undan. Däck och schnauzer stuvades in i bilen; schnauzern i framsätet eftersom däcken hade tagit upp allt utrymme bak. Matte stuvade så slutligen in sig själv och satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Javisst, ja - motorvärmaren var igång. Matte krängde sig ur bilen, drog ut motorvärmarsladden, stuvade in sig i bilen igen och vred om tändningnyckeln. Javisst, ja - kameran skulle ju med. Matte krängde ur bilen, rotade rätt på husnyckeln, låste upp och hämtade kameran, klappade om Troja, gav godbit en gång till, låste stugan och stuvade in sig bilen igen, vred om tändningsnyckeln och backade ut ur carporten. Javisst ja. Plånboken låg i ryggsäcken som låg i köket. Matte slog av motorn, krängde ur bilen, rotade fram nyckeln, låste upp, hämtade plånboken, klappade om Troja, gav en godbit till, låste stugan och stuvade in sig i bilen, vred om tändningsnyckeln och ... åkte iväg. Halleluja.

Schnauzerbilen råkar visserligen gå ton i ton med schnauzerpälsen, men var ännu smutsigare än den schnauzer som nyss krälat runt i kolstybb. Det blev tvättomat på väg till däckbytarverkstaden vilket resulterade i en skinande ren Nissan.

De utlovade vinterdäcken i bra skick visade sig bestå av tre högerdäck och ett vänsterdäck i halvdåligt skick. Efter att ett av högerdäcken vänts rätt och allt monterats på färdigt - allt med en förvånad schnauzer upphissad i domkraften - styrdes kosan till bilhandlarstället. En rätt bra deal gjordes och fyra sprillans nya sommarsandaler kommer att pryda Nissan till våren.

Under böket och stöket med allt detta hade himlen varit mulen och dyster, men lagom till utflykten i Hågadalen ändrades humöret och solen skrattade mot klarblå bakgrund.

Allt vad en glad schnauzer kunde önska sig uppfylldes där i dalen. Spår - både mattelagt och harskuttat. Uppletande - både av trossar, vanliga bollar och andra slags... doftande... bollar. Lydnadspass - med inslag av både imponerande lydnad och förfärande ohörsamhet, särskilt när en överraskad anka flaxade upp mellan vassruggarna i Hågaån. Matsäcksdags - en massa goda foderkulor utpridda över ett stort område och så mattes smörgås när hon vände ryggen till.

I sanning en mycket lyckad vinterförberedelsedag.

Måtte nu matte glömma sin briljanta idé att köra även schnauzern i biltvättomaten...

Söndag 15/5 2005

Kan den här stackars matten hoppas på att ett under sker före midnatt? Därefter är nämligen tidsfristen helt ute. Då har alla i M-kullen fyllt tre år.

Men mirakel har väl skett förr?

Somliga schnauzrar är färdigmiraklade redan från början närapå. Den här schnauzerns matte känner till två. Den ena är en femårig svart schnauzer som heter Wilma och bor i Spånga. En makalöst söt och duktig och lydig en. Det andra miraklet är en femårig peppar och salt schnauzer som heter Wilma och bor i Spå... nä, Köping. En makalöst söt och duktig och lydig en. Upprepning är all inlärnings moder.

Månntro att miraklen beror lite på respektive schnauzersambor också? Pyttsan! Som om inte den här schnauzermatten också skulle kunna hävda sig! Hon må vara lite virrig, kanske. Något glömsk. Måhända uthålligheten brister en aning. Fokuseringen mot delmål och slutmål kunde eventuellt stärkas en smula. Tävlingsinstinkten kunde säkert - med lite sparkar - väckas upp från hängmattan.

Men i övrigt så...

Än är det åtminstone sex timmar kvar tills klockan slår sina tunga sanningar i huvudet på en blåögd schnauzermatte.

Och vet ni, hoppet lever!

Vett och etikett? Jag är en schnauzer, för tusan!

Söndag 13/2 2005

Så blev det år 2005 och snöstorm råder utomhus; kanske bäst att spika ner några minnesvärda rader innan strömmen får dåndimpen som den titt som tätt brukar här ute i skogen.

Den stackars schnauzerns stackars matte har balanserat fram på det ostadiga stuggolvet de senaste dagarna (lite överdrivet, men det låter bättre, annars blir ju inte orden oförglömliga...) men magsjukeriet ger sig allt mer och minsann gick det inte att trycka ner lite extra fin choklad alldeles nyss!

Den stackars schnauzerns år inleddes inte så tokigt alls häromsistens på jobbet - eller vad sägs om det skojiga baguettepartyt som Skäggfjantan, corson canen Athena och den halvfeta rödpälsade blandrasen Troja ordnade helt på egna tassar. Den halvfeta blev tillfälligt väldigt helfet och även de två större kumpanerna hade magarna i varje hörn.

Helt i sin ordning, för enligt den här stackars schnauzerns sätt att se på saker och ting är en fet skäggmage ack så mycket trevligare än en alldeles platt och tom sådan. Från mattanke till mathandling råder överljudshastighet i Schnauzerstugan och ett rasslande mitt i natten avslöjade häromnyss en mycket glad rumpa som stack upp ur fodertunnan. Den runda magen var ett faktum liksom de många uppfriskande promenaderna i det iskallt kolsvarta vintermörkret.

Schnauzerjobbet på Spångas Djurgymnasium ger många trevliga bekantskaper. Senaste mötet var med en förrymd syrsa som visst inte alls hade lust att bli bister agapaddas middag utan i stället snabbt skuttade in i vildvuxet schnauzerskägg. Där satt hon sen och knirpade och sjöng av hjärtans lust medan den stackars schnauzern aldrig förr sett så skelande vildögd ut i sina försök att hälsa lite artigt.

Med en stackars schnauzer i familjen tränas det förstås på allehanda trick. Embla kan, förutom sitt kaffebordsdukande, läskhämtande, skräpslängande, tvätt-i-maskinstoppande, lamptändande och sånt liknande även numera vinka. Ha, så imponerande invänder vän av ironi. Men si, det är det, för det är nämligen nyss inlärt av eleverna på Spånga och är en av de konster som just är sparad för såna tillfällen av klickerträningsintroduktion.

Sen modifierade Skäggfjantematten det hela genom att - från tips av släktingen Isas matte Cecilia - säga "Vem vill ha glass?" - och det ser genast kolossalt mycket roligare ut! Övningen är numera anpassad till kommandot "vem vill ha.... - upp med en tass!" och det är ju bara att lägga till lämplig läckerhet.

Urax, charmtrollet från Luleå, har mycket insiktsfullt just också tillägnat sig den konsten. Popcornen knastrar ju dessutom lika trevligt som näverskorna! :o)